Eller får er relation plats i ert liv?  
God morgon älskling! Hej älskling! Jag åker och handlar. Jag åker till jobbet. Jag blir sen ikväll för det är en sak….. Jag har ett möte, kan du….. Fixar du….. Kan du hämta…. Jag åker och tränar…. När ska du träna….. kan du ordna…..Osv. Är det så ert liv ser ut eller är det ännu värre, har ni slutat att prata. Har ni bara tillgång till varandras e-kalendrar och skriver SMS om allt som är på gång. Igenkänning? 
 
Fulla liv 
Många gånger har vi för fulla liv. Våra relationer, vi själva och dem vi bryr oss om får inte plats. För många har det blivit enklare och bättre nu under Corona med mindre aktiviteter och mer familjesamvaro. För andra har det blivit värre med barn hemma och jobb som ska skötas, allt under samma tak. 
 
Mötet 
När det inte finns plats och tid för ögonkontakt, en varm kram, närhet, gos eller härligt prat så kommer er relation snart att dö. Den klarar sig ett tag, men inte i längden.  
 
Forskning 
En del forskare menar att vi bara är tillsammans på grund av fortplantningsdriften och andra menar att vi är flockdjur som behöver en flock att tillhöra om det så bara är en partner. 
 
Andra menar också att när vi möts öga mot öga i relationen och berättar vad vi har varit med om i livet, under dagen, leder till att vi blir till som människor. Vi blir synliga och våra liv blir synliga. Berättelsen är det viktiga kittet.  
 
Tips! 
Hur det än är för er, så är mitt bästa tips att stanna upp och andas några djupa andetag och börja reflektera över hur det är för dig. Börja se varandra, ge varandra en kram några gånger varje dag och ge varandra minst fem minuter varje dag där ni får chans att dela er dag. Då har ni ökat chanserna att få relationen att hålla med flera hundra procent. 
 
Lycka till!  
Terapeut Anne-Lie Fant  
Samtalsterapeut, Par- och relationsterapeut, coach  
Skapare av Självskaprogramme
 

 Hur är det egentligen, vi pratar så ofta om att vi stressar och stressar för mycket, men är det egentligen ok att vara långsam? 
 
För långsamt tal? 
Den frågan har väckts då och då i mig. När jag gick en onlinekurs för att lära mig skapa onlinekurser och vi skulle lära oss att filma oss själva, fick jag kommentaren att jag nog borde prata snabbare på filmerna. Hon som höll i kursen bor mitt i Stockholm och hade ett helt annat tempo. Jag själv var på väg tillbaka från utbrändhet och sjöng verkligen långsamhetens lov och var långsam. I min tankevärld är det en del av mitt arbete att dra ner på tempot så att de som möter mig kan vända blicken inåt och hinna känna sina känslor och tänka sina tankar.  
 
Ny på jobbet 
Ett annat ganska nytt exempel är en person som jag känner som skolar om sig till ett nytt arbete, och tycker det är jättejobbigt att vara långsam och nybörjare i en praktikmiljö, där alla andra redan har erfarenhet och kan jobbet. Jag tänker att det såklart känns jobbigt när man har haft ett jobb där man var snabb och kunde allt för att sedan helt plötsligt vara nästan nybörjare och långsam.  
 
Långsamhet 
Vi pratar så mycket om mindfulness, mindful eating och att hitta närvaron i nuet, vara rädda om varandra och oss själva, vända blicken inåt, andas, yoga, meditera och flera andra saker. Allt detta kräver långsamhet tänker jag. 
 
Arbetsplatstempo förr och nu 
Jag som tillhör en äldre generation tänker också på hur det var på arbetsplatser när jag kom ut i arbetslivet på 1980-talet. Jag jobbade på somrarna som sekreterare kan man säga och vi hade en timmes lunchrast och 30 minuters fikarast på förmiddagen. På eftermiddagen tog vi kaffe till skrivbordet. Vi hann prata och se varandra och mötas. Vi arbetade i ett lugnt tempo hela tiden vilket var skönt för mig som nybörjare. Det fanns två sekreterare på stället där jag arbetade varav en hade en snabb personlighet och den andra var väldigt långsam. Hon pratade till och med långsamt och var väldigt eftertänksam. Jag var redan då fascinerad av hur hon kunde få jobba där.  
 
När jag sedan gick vidare till andra arbeten så var det ju stressigt ibland men det normala var att du kunde jobba på och hinna tänka efter. Detta är inte vanligt på dagens arbetsplatser. Vi fikade nästan alltid både för- och eftermiddag, och hade en kortare lunch. Vi hann prata och dela våra liv och bry oss om varandra. Vi hann fira när något gick extra bra.  
 
Allt det där försvann mer och mer under mitt arbetsliv som anställd. Innan jag slutade helt som anställd kunde i alla fall inte jag sitta en hel fikarast utan att känna mig stressad för att jag inte arbetade vid min datorskärm. Kanske berodde det också på min chefsroll.  
 
Neddragningar på 1990-talet - överstressad 
Min reflektion när jag ser tillbaka är att det var i slutet av 1990-talet som en del av mina kamrater fick diagnosen överstressad, för stressad eller liknande.  
 
Under 1990-talet var det många och omfattande neddragningar i personalstyrkan, på många arbetsplatser. Där jag var försvann ca 1/3 del av personalstyrkan under 1993 och 1994, och sedan fortsatte neddragningarna sakta men säkert utan att det märktes så mycket. På min enhet gick vi från 9 till 6 personer och vi fick inga vikarier och ingen vikarieersättning om någon av oss tog på oss arbetsuppgifter från någon som var sjuk.   
 
Kanske hade det varit samma kostnad att ha flera anställda, som det blir när flera anställda blir utbrända och långtidssjukskrivna. Det är egentligen inte min sak att säga, men det är en reflektion jag har gjort så många gånger.  
 
Jag undrar vart alla dessa långsamma, eftertänksamma människor tar vägen? Är det de som numera antingen driver eget, är arbetslösa eller sjukskrivna? I min tankevärld blir samhället mer och mer elitistiskt.  
 
Var som du är 
Tänk om vi alla kunde få vara som vi är! Det är något som jag brinner för! När vi får vara den vi är - snabb, långsam, smart, mindre smart, så infinner sig ett lugn, och vi presterar som bäst. När vi blir jagade och stressade gör vi mer fel och känner oss mindre tillfreds i slutändan. 
 
Så stå på dig och var som du är! 
 
Lycka till!  
Terapeut Anne-Lie Fant  
Samtalsterapeut, Par- och relationsterapeut, coach  
Skapare av Självskaprogrammet  
 
https://Linktr.ee/kreativterapi 

Det finns väl inget så härligt som en fungerande relation, familj eller vad det kan vara. Högt i tak, humor och att alla hjälps åt. Trots det har väl de flesta någon gång varit i en diskussion eller fått en utskällning av en familjemedlem (åtminstone kändes det som en utskällning). När blir debatten, diskussionerna eller ironin en konflikt, och hur kan man hantera det? 

När börjar man bråka?
I en parrelation brukar diskussionerna och bråken komma när nyförälskelsefasen passerat och vi kommer in i nästa fas av relationen. Här ändrar sig kemin i hjärnan och vi börjar ofta ifrågasätta vår partner och reta oss på hens egenheter. Vi har kanske blivit mer bekväma med varandra också, så att vi vågar visa mer och mer vem vi egentligen är. När och hur utvecklas diskussionerna och meningsskiljaktigheterna till ett problem eller en konflikt? 

När ska man ta tag i bråken?
Många par hamnar i den här situationen då och då, en del fastnar i det och kommer aldrig ur det. Den stora frågan är: När ska man ta tag i det? Kanske tänker du: Det är  för tidigt och jag skapar problem av något som egentligen inte är ett problem. Då kan det bli för sent och så blir konflikten för stor för att kunna lösas på ett enkelt sätt. Finns det barn med i bilden så blir det ju svårt för dem också, om det är mycket diskussioner och debatter i en familj. 

Rätt att vara utåtagerande?
En del personer anser också att man har rätt att vara utåtagerande och arg. Man kan till exempel vara arg på sig själv, eller på att något gick fel på jobbet och sedan komma hem och skälla och gå an över det. I en del familjer är det helt ok att göra så för det är inte partnern som man skäller på egentligen. I andra familjer tänker man att det går ut över partnern och att det inte är rätt. I en parrelation är det viktigt att man har samma uppfattning om vad som är ok att göra i just den familjen. 

Finns det något facit på när man ska ta hjälp?  
Friedrich Glasl, en österrikisk konfliktforskare har i forskning kommit fram till en konflikttrappa om 9 steg, som bara bär neråt till värre och värre konflikter.  
 

1. Diskussion och argumentation. 
2. Debatt och polarisering. 
3. Köra över motparten. 
4. Nidbilder, svartmålning. 
5. Förlora ansiktet. Alla ska veta hur hemsk motparten är. 
6. Strategiska hot. 
7. Begränsad förintelse. Jag ska lära dig en läxa. 
8. Angrepp mot viktiga/känsliga punkter.  
9. Total förintelse av motparten önskas.  

Kan man komma tillbaka från hemska bråk?
Enligt Glasl är det möjligt att komma tillbaka till en bra relation när konflikten fortfarande befinner sig i steg 1-3. Man kan då hitta en win-win lösning, om parterna tillsammans får stöd i processen av en tredje part. Det kan t ex vara en chef, om det är på jobbet, eller en parterapeut om det är en parrelation. Då ska parterna sätta sig ner och diskutera lösningar och lyssna på varandras upplevelser av konflikten. Även i steg 5-7 är det möjligt att komma tillbaka till en fungerande gemenskap. I fas 8 och 9 är det kanske inte omöjligt, men i alla fall betydligt mycket svårare. 

Det som behövs, enligt Glasl, är regler för hur man ska uppföra sig mot varandra och att man löser konflikter direkt. Det kan vara spelregler som man arbetar fram gemensamt. Dessa spelregler behövs också under konfliktlösningen. 
 
En viktig faktor är att parterna förstår hur de själva bidrar till sina relationer genom sitt sätt att vara. Att hitta vägar att skapa positiva mönster, det vill säga hur man på ett positivt sätt kan bidra till sin partner, sin familj och till gemenskapen. Kanske också vad man själv kan behöva hjälp med för att hålla sig lugn. I vissa fall kan man då be om det stödet från sin partner. Fundera på vad du kan göra för att ni ska ha det bra tillsammans och leva i lugn och harmoni. 
 
Kram
Terapeut Anne-Lie Fant  
Samtalsterapeut, Par- och relationsterapeut, coach  
Skapare av Självskaprogrammet  
  
 https://linktr.ee/kreativterapi  
Länkar i bio 

Eller får er relation plats i ert liv?  
God morgon älskling! Hej älskling! Jag åker och handlar. Jag åker till jobbet. Jag blir sen ikväll för det är en sak….. Jag har ett möte, kan du….. Fixar du….. Kan du hämta…. Jag åker och tränar…. När ska du träna….. kan du ordna…..Osv. Är det så ert liv ser ut eller är det ännu värre, har ni slutat att prata. Har ni bara tillgång till varandras e-kalendrar och skriver SMS om allt som är på gång. Igenkänning? 
 
Fulla liv 
Många gånger har vi för fulla liv. Våra relationer, vi själva och dem vi bryr oss om får inte plats. För många har det blivit enklare och bättre nu under Corona med mindre aktiviteter och mer familjesamvaro. För andra har det blivit värre med barn hemma och jobb som ska skötas, allt under samma tak. 
 
Mötet 
När det inte finns plats och tid för ögonkontakt, en varm kram, närhet, gos eller härligt prat så kommer er relation snart att dö. Den klarar sig ett tag, men inte i längden.  
 
Forskning 
En del forskare menar att vi bara är tillsammans på grund av fortplantningsdriften och andra menar att vi är flockdjur som behöver en flock att tillhöra om det så bara är en partner. 
 
Andra menar också att när vi möts öga mot öga i relationen och berättar vad vi har varit med om i livet, under dagen, leder till att vi blir till som människor. Vi blir synliga och våra liv blir synliga. Berättelsen är det viktiga kittet.  
 
Tips! 
Hur det än är för er, så är mitt bästa tips att stanna upp och andas några djupa andetag och börja reflektera över hur det är för dig. Börja se varandra, ge varandra en kram några gånger varje dag och ge varandra minst fem minuter varje dag där ni får chans att dela er dag. Då har ni ökat chanserna att få relationen att hålla med flera hundra procent. 
 
Lycka till!  
Terapeut Anne-Lie Fant  
Samtalsterapeut, Par- och relationsterapeut, coach  
Skapare av Självskaprogramme
 

 Hur är det egentligen, vi pratar så ofta om att vi stressar och stressar för mycket, men är det egentligen ok att vara långsam? 
 
För långsamt tal? 
Den frågan har väckts då och då i mig. När jag gick en onlinekurs för att lära mig skapa onlinekurser och vi skulle lära oss att filma oss själva, fick jag kommentaren att jag nog borde prata snabbare på filmerna. Hon som höll i kursen bor mitt i Stockholm och hade ett helt annat tempo. Jag själv var på väg tillbaka från utbrändhet och sjöng verkligen långsamhetens lov och var långsam. I min tankevärld är det en del av mitt arbete att dra ner på tempot så att de som möter mig kan vända blicken inåt och hinna känna sina känslor och tänka sina tankar.  
 
Ny på jobbet 
Ett annat ganska nytt exempel är en person som jag känner som skolar om sig till ett nytt arbete, och tycker det är jättejobbigt att vara långsam och nybörjare i en praktikmiljö, där alla andra redan har erfarenhet och kan jobbet. Jag tänker att det såklart känns jobbigt när man har haft ett jobb där man var snabb och kunde allt för att sedan helt plötsligt vara nästan nybörjare och långsam.  
 
Långsamhet 
Vi pratar så mycket om mindfulness, mindful eating och att hitta närvaron i nuet, vara rädda om varandra och oss själva, vända blicken inåt, andas, yoga, meditera och flera andra saker. Allt detta kräver långsamhet tänker jag. 
 
Arbetsplatstempo förr och nu 
Jag som tillhör en äldre generation tänker också på hur det var på arbetsplatser när jag kom ut i arbetslivet på 1980-talet. Jag jobbade på somrarna som sekreterare kan man säga och vi hade en timmes lunchrast och 30 minuters fikarast på förmiddagen. På eftermiddagen tog vi kaffe till skrivbordet. Vi hann prata och se varandra och mötas. Vi arbetade i ett lugnt tempo hela tiden vilket var skönt för mig som nybörjare. Det fanns två sekreterare på stället där jag arbetade varav en hade en snabb personlighet och den andra var väldigt långsam. Hon pratade till och med långsamt och var väldigt eftertänksam. Jag var redan då fascinerad av hur hon kunde få jobba där.  
 
När jag sedan gick vidare till andra arbeten så var det ju stressigt ibland men det normala var att du kunde jobba på och hinna tänka efter. Detta är inte vanligt på dagens arbetsplatser. Vi fikade nästan alltid både för- och eftermiddag, och hade en kortare lunch. Vi hann prata och dela våra liv och bry oss om varandra. Vi hann fira när något gick extra bra.  
 
Allt det där försvann mer och mer under mitt arbetsliv som anställd. Innan jag slutade helt som anställd kunde i alla fall inte jag sitta en hel fikarast utan att känna mig stressad för att jag inte arbetade vid min datorskärm. Kanske berodde det också på min chefsroll.  
 
Neddragningar på 1990-talet - överstressad 
Min reflektion när jag ser tillbaka är att det var i slutet av 1990-talet som en del av mina kamrater fick diagnosen överstressad, för stressad eller liknande.  
 
Under 1990-talet var det många och omfattande neddragningar i personalstyrkan, på många arbetsplatser. Där jag var försvann ca 1/3 del av personalstyrkan under 1993 och 1994, och sedan fortsatte neddragningarna sakta men säkert utan att det märktes så mycket. På min enhet gick vi från 9 till 6 personer och vi fick inga vikarier och ingen vikarieersättning om någon av oss tog på oss arbetsuppgifter från någon som var sjuk.   
 
Kanske hade det varit samma kostnad att ha flera anställda, som det blir när flera anställda blir utbrända och långtidssjukskrivna. Det är egentligen inte min sak att säga, men det är en reflektion jag har gjort så många gånger.  
 
Jag undrar vart alla dessa långsamma, eftertänksamma människor tar vägen? Är det de som numera antingen driver eget, är arbetslösa eller sjukskrivna? I min tankevärld blir samhället mer och mer elitistiskt.  
 
Var som du är 
Tänk om vi alla kunde få vara som vi är! Det är något som jag brinner för! När vi får vara den vi är - snabb, långsam, smart, mindre smart, så infinner sig ett lugn, och vi presterar som bäst. När vi blir jagade och stressade gör vi mer fel och känner oss mindre tillfreds i slutändan. 
 
Så stå på dig och var som du är! 
 
Lycka till!  
Terapeut Anne-Lie Fant  
Samtalsterapeut, Par- och relationsterapeut, coach  
Skapare av Självskaprogrammet  
 
https://Linktr.ee/kreativterapi 

Det finns väl inget så härligt som en fungerande relation, familj eller vad det kan vara. Högt i tak, humor och att alla hjälps åt. Trots det har väl de flesta någon gång varit i en diskussion eller fått en utskällning av en familjemedlem (åtminstone kändes det som en utskällning). När blir debatten, diskussionerna eller ironin en konflikt, och hur kan man hantera det? 

När börjar man bråka?
I en parrelation brukar diskussionerna och bråken komma när nyförälskelsefasen passerat och vi kommer in i nästa fas av relationen. Här ändrar sig kemin i hjärnan och vi börjar ofta ifrågasätta vår partner och reta oss på hens egenheter. Vi har kanske blivit mer bekväma med varandra också, så att vi vågar visa mer och mer vem vi egentligen är. När och hur utvecklas diskussionerna och meningsskiljaktigheterna till ett problem eller en konflikt? 

När ska man ta tag i bråken?
Många par hamnar i den här situationen då och då, en del fastnar i det och kommer aldrig ur det. Den stora frågan är: När ska man ta tag i det? Kanske tänker du: Det är  för tidigt och jag skapar problem av något som egentligen inte är ett problem. Då kan det bli för sent och så blir konflikten för stor för att kunna lösas på ett enkelt sätt. Finns det barn med i bilden så blir det ju svårt för dem också, om det är mycket diskussioner och debatter i en familj. 

Rätt att vara utåtagerande?
En del personer anser också att man har rätt att vara utåtagerande och arg. Man kan till exempel vara arg på sig själv, eller på att något gick fel på jobbet och sedan komma hem och skälla och gå an över det. I en del familjer är det helt ok att göra så för det är inte partnern som man skäller på egentligen. I andra familjer tänker man att det går ut över partnern och att det inte är rätt. I en parrelation är det viktigt att man har samma uppfattning om vad som är ok att göra i just den familjen. 

Finns det något facit på när man ska ta hjälp?  
Friedrich Glasl, en österrikisk konfliktforskare har i forskning kommit fram till en konflikttrappa om 9 steg, som bara bär neråt till värre och värre konflikter.  
 

1. Diskussion och argumentation. 
2. Debatt och polarisering. 
3. Köra över motparten. 
4. Nidbilder, svartmålning. 
5. Förlora ansiktet. Alla ska veta hur hemsk motparten är. 
6. Strategiska hot. 
7. Begränsad förintelse. Jag ska lära dig en läxa. 
8. Angrepp mot viktiga/känsliga punkter.  
9. Total förintelse av motparten önskas.  

Kan man komma tillbaka från hemska bråk?
Enligt Glasl är det möjligt att komma tillbaka till en bra relation när konflikten fortfarande befinner sig i steg 1-3. Man kan då hitta en win-win lösning, om parterna tillsammans får stöd i processen av en tredje part. Det kan t ex vara en chef, om det är på jobbet, eller en parterapeut om det är en parrelation. Då ska parterna sätta sig ner och diskutera lösningar och lyssna på varandras upplevelser av konflikten. Även i steg 5-7 är det möjligt att komma tillbaka till en fungerande gemenskap. I fas 8 och 9 är det kanske inte omöjligt, men i alla fall betydligt mycket svårare. 

Det som behövs, enligt Glasl, är regler för hur man ska uppföra sig mot varandra och att man löser konflikter direkt. Det kan vara spelregler som man arbetar fram gemensamt. Dessa spelregler behövs också under konfliktlösningen. 
 
En viktig faktor är att parterna förstår hur de själva bidrar till sina relationer genom sitt sätt att vara. Att hitta vägar att skapa positiva mönster, det vill säga hur man på ett positivt sätt kan bidra till sin partner, sin familj och till gemenskapen. Kanske också vad man själv kan behöva hjälp med för att hålla sig lugn. I vissa fall kan man då be om det stödet från sin partner. Fundera på vad du kan göra för att ni ska ha det bra tillsammans och leva i lugn och harmoni. 
 
Kram
Terapeut Anne-Lie Fant  
Samtalsterapeut, Par- och relationsterapeut, coach  
Skapare av Självskaprogrammet  
  
 https://linktr.ee/kreativterapi  
Länkar i bio 

Eller får er relation plats i ert liv?  
God morgon älskling! Hej älskling! Jag åker och handlar. Jag åker till jobbet. Jag blir sen ikväll för det är en sak….. Jag har ett möte, kan du….. Fixar du….. Kan du hämta…. Jag åker och tränar…. När ska du träna….. kan du ordna…..Osv. Är det så ert liv ser ut eller är det ännu värre, har ni slutat att prata. Har ni bara tillgång till varandras e-kalendrar och skriver SMS om allt som är på gång. Igenkänning? 
 
Fulla liv 
Många gånger har vi för fulla liv. Våra relationer, vi själva och dem vi bryr oss om får inte plats. För många har det blivit enklare och bättre nu under Corona med mindre aktiviteter och mer familjesamvaro. För andra har det blivit värre med barn hemma och jobb som ska skötas, allt under samma tak. 
 
Mötet 
När det inte finns plats och tid för ögonkontakt, en varm kram, närhet, gos eller härligt prat så kommer er relation snart att dö. Den klarar sig ett tag, men inte i längden.  
 
Forskning 
En del forskare menar att vi bara är tillsammans på grund av fortplantningsdriften och andra menar att vi är flockdjur som behöver en flock att tillhöra om det så bara är en partner. 
 
Andra menar också att när vi möts öga mot öga i relationen och berättar vad vi har varit med om i livet, under dagen, leder till att vi blir till som människor. Vi blir synliga och våra liv blir synliga. Berättelsen är det viktiga kittet.  
 
Tips! 
Hur det än är för er, så är mitt bästa tips att stanna upp och andas några djupa andetag och börja reflektera över hur det är för dig. Börja se varandra, ge varandra en kram några gånger varje dag och ge varandra minst fem minuter varje dag där ni får chans att dela er dag. Då har ni ökat chanserna att få relationen att hålla med flera hundra procent. 
 
Lycka till!  
Terapeut Anne-Lie Fant  
Samtalsterapeut, Par- och relationsterapeut, coach  
Skapare av Självskaprogramme
 

 Hur är det egentligen, vi pratar så ofta om att vi stressar och stressar för mycket, men är det egentligen ok att vara långsam? 
 
För långsamt tal? 
Den frågan har väckts då och då i mig. När jag gick en onlinekurs för att lära mig skapa onlinekurser och vi skulle lära oss att filma oss själva, fick jag kommentaren att jag nog borde prata snabbare på filmerna. Hon som höll i kursen bor mitt i Stockholm och hade ett helt annat tempo. Jag själv var på väg tillbaka från utbrändhet och sjöng verkligen långsamhetens lov och var långsam. I min tankevärld är det en del av mitt arbete att dra ner på tempot så att de som möter mig kan vända blicken inåt och hinna känna sina känslor och tänka sina tankar.  
 
Ny på jobbet 
Ett annat ganska nytt exempel är en person som jag känner som skolar om sig till ett nytt arbete, och tycker det är jättejobbigt att vara långsam och nybörjare i en praktikmiljö, där alla andra redan har erfarenhet och kan jobbet. Jag tänker att det såklart känns jobbigt när man har haft ett jobb där man var snabb och kunde allt för att sedan helt plötsligt vara nästan nybörjare och långsam.  
 
Långsamhet 
Vi pratar så mycket om mindfulness, mindful eating och att hitta närvaron i nuet, vara rädda om varandra och oss själva, vända blicken inåt, andas, yoga, meditera och flera andra saker. Allt detta kräver långsamhet tänker jag. 
 
Arbetsplatstempo förr och nu 
Jag som tillhör en äldre generation tänker också på hur det var på arbetsplatser när jag kom ut i arbetslivet på 1980-talet. Jag jobbade på somrarna som sekreterare kan man säga och vi hade en timmes lunchrast och 30 minuters fikarast på förmiddagen. På eftermiddagen tog vi kaffe till skrivbordet. Vi hann prata och se varandra och mötas. Vi arbetade i ett lugnt tempo hela tiden vilket var skönt för mig som nybörjare. Det fanns två sekreterare på stället där jag arbetade varav en hade en snabb personlighet och den andra var väldigt långsam. Hon pratade till och med långsamt och var väldigt eftertänksam. Jag var redan då fascinerad av hur hon kunde få jobba där.  
 
När jag sedan gick vidare till andra arbeten så var det ju stressigt ibland men det normala var att du kunde jobba på och hinna tänka efter. Detta är inte vanligt på dagens arbetsplatser. Vi fikade nästan alltid både för- och eftermiddag, och hade en kortare lunch. Vi hann prata och dela våra liv och bry oss om varandra. Vi hann fira när något gick extra bra.  
 
Allt det där försvann mer och mer under mitt arbetsliv som anställd. Innan jag slutade helt som anställd kunde i alla fall inte jag sitta en hel fikarast utan att känna mig stressad för att jag inte arbetade vid min datorskärm. Kanske berodde det också på min chefsroll.  
 
Neddragningar på 1990-talet - överstressad 
Min reflektion när jag ser tillbaka är att det var i slutet av 1990-talet som en del av mina kamrater fick diagnosen överstressad, för stressad eller liknande.  
 
Under 1990-talet var det många och omfattande neddragningar i personalstyrkan, på många arbetsplatser. Där jag var försvann ca 1/3 del av personalstyrkan under 1993 och 1994, och sedan fortsatte neddragningarna sakta men säkert utan att det märktes så mycket. På min enhet gick vi från 9 till 6 personer och vi fick inga vikarier och ingen vikarieersättning om någon av oss tog på oss arbetsuppgifter från någon som var sjuk.   
 
Kanske hade det varit samma kostnad att ha flera anställda, som det blir när flera anställda blir utbrända och långtidssjukskrivna. Det är egentligen inte min sak att säga, men det är en reflektion jag har gjort så många gånger.  
 
Jag undrar vart alla dessa långsamma, eftertänksamma människor tar vägen? Är det de som numera antingen driver eget, är arbetslösa eller sjukskrivna? I min tankevärld blir samhället mer och mer elitistiskt.  
 
Var som du är 
Tänk om vi alla kunde få vara som vi är! Det är något som jag brinner för! När vi får vara den vi är - snabb, långsam, smart, mindre smart, så infinner sig ett lugn, och vi presterar som bäst. När vi blir jagade och stressade gör vi mer fel och känner oss mindre tillfreds i slutändan. 
 
Så stå på dig och var som du är! 
 
Lycka till!  
Terapeut Anne-Lie Fant  
Samtalsterapeut, Par- och relationsterapeut, coach  
Skapare av Självskaprogrammet  
 
https://Linktr.ee/kreativterapi 

Det finns väl inget så härligt som en fungerande relation, familj eller vad det kan vara. Högt i tak, humor och att alla hjälps åt. Trots det har väl de flesta någon gång varit i en diskussion eller fått en utskällning av en familjemedlem (åtminstone kändes det som en utskällning). När blir debatten, diskussionerna eller ironin en konflikt, och hur kan man hantera det? 

När börjar man bråka?
I en parrelation brukar diskussionerna och bråken komma när nyförälskelsefasen passerat och vi kommer in i nästa fas av relationen. Här ändrar sig kemin i hjärnan och vi börjar ofta ifrågasätta vår partner och reta oss på hens egenheter. Vi har kanske blivit mer bekväma med varandra också, så att vi vågar visa mer och mer vem vi egentligen är. När och hur utvecklas diskussionerna och meningsskiljaktigheterna till ett problem eller en konflikt? 

När ska man ta tag i bråken?
Många par hamnar i den här situationen då och då, en del fastnar i det och kommer aldrig ur det. Den stora frågan är: När ska man ta tag i det? Kanske tänker du: Det är  för tidigt och jag skapar problem av något som egentligen inte är ett problem. Då kan det bli för sent och så blir konflikten för stor för att kunna lösas på ett enkelt sätt. Finns det barn med i bilden så blir det ju svårt för dem också, om det är mycket diskussioner och debatter i en familj. 

Rätt att vara utåtagerande?
En del personer anser också att man har rätt att vara utåtagerande och arg. Man kan till exempel vara arg på sig själv, eller på att något gick fel på jobbet och sedan komma hem och skälla och gå an över det. I en del familjer är det helt ok att göra så för det är inte partnern som man skäller på egentligen. I andra familjer tänker man att det går ut över partnern och att det inte är rätt. I en parrelation är det viktigt att man har samma uppfattning om vad som är ok att göra i just den familjen. 

Finns det något facit på när man ska ta hjälp?  
Friedrich Glasl, en österrikisk konfliktforskare har i forskning kommit fram till en konflikttrappa om 9 steg, som bara bär neråt till värre och värre konflikter.  
 

1. Diskussion och argumentation. 
2. Debatt och polarisering. 
3. Köra över motparten. 
4. Nidbilder, svartmålning. 
5. Förlora ansiktet. Alla ska veta hur hemsk motparten är. 
6. Strategiska hot. 
7. Begränsad förintelse. Jag ska lära dig en läxa. 
8. Angrepp mot viktiga/känsliga punkter.  
9. Total förintelse av motparten önskas.  

Kan man komma tillbaka från hemska bråk?
Enligt Glasl är det möjligt att komma tillbaka till en bra relation när konflikten fortfarande befinner sig i steg 1-3. Man kan då hitta en win-win lösning, om parterna tillsammans får stöd i processen av en tredje part. Det kan t ex vara en chef, om det är på jobbet, eller en parterapeut om det är en parrelation. Då ska parterna sätta sig ner och diskutera lösningar och lyssna på varandras upplevelser av konflikten. Även i steg 5-7 är det möjligt att komma tillbaka till en fungerande gemenskap. I fas 8 och 9 är det kanske inte omöjligt, men i alla fall betydligt mycket svårare. 

Det som behövs, enligt Glasl, är regler för hur man ska uppföra sig mot varandra och att man löser konflikter direkt. Det kan vara spelregler som man arbetar fram gemensamt. Dessa spelregler behövs också under konfliktlösningen. 
 
En viktig faktor är att parterna förstår hur de själva bidrar till sina relationer genom sitt sätt att vara. Att hitta vägar att skapa positiva mönster, det vill säga hur man på ett positivt sätt kan bidra till sin partner, sin familj och till gemenskapen. Kanske också vad man själv kan behöva hjälp med för att hålla sig lugn. I vissa fall kan man då be om det stödet från sin partner. Fundera på vad du kan göra för att ni ska ha det bra tillsammans och leva i lugn och harmoni. 
 
Kram
Terapeut Anne-Lie Fant  
Samtalsterapeut, Par- och relationsterapeut, coach  
Skapare av Självskaprogrammet  
  
 https://linktr.ee/kreativterapi  
Länkar i bio 

Eller får er relation plats i ert liv?  
God morgon älskling! Hej älskling! Jag åker och handlar. Jag åker till jobbet. Jag blir sen ikväll för det är en sak….. Jag har ett möte, kan du….. Fixar du….. Kan du hämta…. Jag åker och tränar…. När ska du träna….. kan du ordna…..Osv. Är det så ert liv ser ut eller är det ännu värre, har ni slutat att prata. Har ni bara tillgång till varandras e-kalendrar och skriver SMS om allt som är på gång. Igenkänning? 
 
Fulla liv 
Många gånger har vi för fulla liv. Våra relationer, vi själva och dem vi bryr oss om får inte plats. För många har det blivit enklare och bättre nu under Corona med mindre aktiviteter och mer familjesamvaro. För andra har det blivit värre med barn hemma och jobb som ska skötas, allt under samma tak. 
 
Mötet 
När det inte finns plats och tid för ögonkontakt, en varm kram, närhet, gos eller härligt prat så kommer er relation snart att dö. Den klarar sig ett tag, men inte i längden.  
 
Forskning 
En del forskare menar att vi bara är tillsammans på grund av fortplantningsdriften och andra menar att vi är flockdjur som behöver en flock att tillhöra om det så bara är en partner. 
 
Andra menar också att när vi möts öga mot öga i relationen och berättar vad vi har varit med om i livet, under dagen, leder till att vi blir till som människor. Vi blir synliga och våra liv blir synliga. Berättelsen är det viktiga kittet.  
 
Tips! 
Hur det än är för er, så är mitt bästa tips att stanna upp och andas några djupa andetag och börja reflektera över hur det är för dig. Börja se varandra, ge varandra en kram några gånger varje dag och ge varandra minst fem minuter varje dag där ni får chans att dela er dag. Då har ni ökat chanserna att få relationen att hålla med flera hundra procent. 
 
Lycka till!  
Terapeut Anne-Lie Fant  
Samtalsterapeut, Par- och relationsterapeut, coach  
Skapare av Självskaprogramme
 

 Hur är det egentligen, vi pratar så ofta om att vi stressar och stressar för mycket, men är det egentligen ok att vara långsam? 
 
För långsamt tal? 
Den frågan har väckts då och då i mig. När jag gick en onlinekurs för att lära mig skapa onlinekurser och vi skulle lära oss att filma oss själva, fick jag kommentaren att jag nog borde prata snabbare på filmerna. Hon som höll i kursen bor mitt i Stockholm och hade ett helt annat tempo. Jag själv var på väg tillbaka från utbrändhet och sjöng verkligen långsamhetens lov och var långsam. I min tankevärld är det en del av mitt arbete att dra ner på tempot så att de som möter mig kan vända blicken inåt och hinna känna sina känslor och tänka sina tankar.  
 
Ny på jobbet 
Ett annat ganska nytt exempel är en person som jag känner som skolar om sig till ett nytt arbete, och tycker det är jättejobbigt att vara långsam och nybörjare i en praktikmiljö, där alla andra redan har erfarenhet och kan jobbet. Jag tänker att det såklart känns jobbigt när man har haft ett jobb där man var snabb och kunde allt för att sedan helt plötsligt vara nästan nybörjare och långsam.  
 
Långsamhet 
Vi pratar så mycket om mindfulness, mindful eating och att hitta närvaron i nuet, vara rädda om varandra och oss själva, vända blicken inåt, andas, yoga, meditera och flera andra saker. Allt detta kräver långsamhet tänker jag. 
 
Arbetsplatstempo förr och nu 
Jag som tillhör en äldre generation tänker också på hur det var på arbetsplatser när jag kom ut i arbetslivet på 1980-talet. Jag jobbade på somrarna som sekreterare kan man säga och vi hade en timmes lunchrast och 30 minuters fikarast på förmiddagen. På eftermiddagen tog vi kaffe till skrivbordet. Vi hann prata och se varandra och mötas. Vi arbetade i ett lugnt tempo hela tiden vilket var skönt för mig som nybörjare. Det fanns två sekreterare på stället där jag arbetade varav en hade en snabb personlighet och den andra var väldigt långsam. Hon pratade till och med långsamt och var väldigt eftertänksam. Jag var redan då fascinerad av hur hon kunde få jobba där.  
 
När jag sedan gick vidare till andra arbeten så var det ju stressigt ibland men det normala var att du kunde jobba på och hinna tänka efter. Detta är inte vanligt på dagens arbetsplatser. Vi fikade nästan alltid både för- och eftermiddag, och hade en kortare lunch. Vi hann prata och dela våra liv och bry oss om varandra. Vi hann fira när något gick extra bra.  
 
Allt det där försvann mer och mer under mitt arbetsliv som anställd. Innan jag slutade helt som anställd kunde i alla fall inte jag sitta en hel fikarast utan att känna mig stressad för att jag inte arbetade vid min datorskärm. Kanske berodde det också på min chefsroll.  
 
Neddragningar på 1990-talet - överstressad 
Min reflektion när jag ser tillbaka är att det var i slutet av 1990-talet som en del av mina kamrater fick diagnosen överstressad, för stressad eller liknande.  
 
Under 1990-talet var det många och omfattande neddragningar i personalstyrkan, på många arbetsplatser. Där jag var försvann ca 1/3 del av personalstyrkan under 1993 och 1994, och sedan fortsatte neddragningarna sakta men säkert utan att det märktes så mycket. På min enhet gick vi från 9 till 6 personer och vi fick inga vikarier och ingen vikarieersättning om någon av oss tog på oss arbetsuppgifter från någon som var sjuk.   
 
Kanske hade det varit samma kostnad att ha flera anställda, som det blir när flera anställda blir utbrända och långtidssjukskrivna. Det är egentligen inte min sak att säga, men det är en reflektion jag har gjort så många gånger.  
 
Jag undrar vart alla dessa långsamma, eftertänksamma människor tar vägen? Är det de som numera antingen driver eget, är arbetslösa eller sjukskrivna? I min tankevärld blir samhället mer och mer elitistiskt.  
 
Var som du är 
Tänk om vi alla kunde få vara som vi är! Det är något som jag brinner för! När vi får vara den vi är - snabb, långsam, smart, mindre smart, så infinner sig ett lugn, och vi presterar som bäst. När vi blir jagade och stressade gör vi mer fel och känner oss mindre tillfreds i slutändan. 
 
Så stå på dig och var som du är! 
 
Lycka till!  
Terapeut Anne-Lie Fant  
Samtalsterapeut, Par- och relationsterapeut, coach  
Skapare av Självskaprogrammet  
 
https://Linktr.ee/kreativterapi 

Det finns väl inget så härligt som en fungerande relation, familj eller vad det kan vara. Högt i tak, humor och att alla hjälps åt. Trots det har väl de flesta någon gång varit i en diskussion eller fått en utskällning av en familjemedlem (åtminstone kändes det som en utskällning). När blir debatten, diskussionerna eller ironin en konflikt, och hur kan man hantera det? 

När börjar man bråka?
I en parrelation brukar diskussionerna och bråken komma när nyförälskelsefasen passerat och vi kommer in i nästa fas av relationen. Här ändrar sig kemin i hjärnan och vi börjar ofta ifrågasätta vår partner och reta oss på hens egenheter. Vi har kanske blivit mer bekväma med varandra också, så att vi vågar visa mer och mer vem vi egentligen är. När och hur utvecklas diskussionerna och meningsskiljaktigheterna till ett problem eller en konflikt? 

När ska man ta tag i bråken?
Många par hamnar i den här situationen då och då, en del fastnar i det och kommer aldrig ur det. Den stora frågan är: När ska man ta tag i det? Kanske tänker du: Det är  för tidigt och jag skapar problem av något som egentligen inte är ett problem. Då kan det bli för sent och så blir konflikten för stor för att kunna lösas på ett enkelt sätt. Finns det barn med i bilden så blir det ju svårt för dem också, om det är mycket diskussioner och debatter i en familj. 

Rätt att vara utåtagerande?
En del personer anser också att man har rätt att vara utåtagerande och arg. Man kan till exempel vara arg på sig själv, eller på att något gick fel på jobbet och sedan komma hem och skälla och gå an över det. I en del familjer är det helt ok att göra så för det är inte partnern som man skäller på egentligen. I andra familjer tänker man att det går ut över partnern och att det inte är rätt. I en parrelation är det viktigt att man har samma uppfattning om vad som är ok att göra i just den familjen. 

Finns det något facit på när man ska ta hjälp?  
Friedrich Glasl, en österrikisk konfliktforskare har i forskning kommit fram till en konflikttrappa om 9 steg, som bara bär neråt till värre och värre konflikter.  
 

1. Diskussion och argumentation. 
2. Debatt och polarisering. 
3. Köra över motparten. 
4. Nidbilder, svartmålning. 
5. Förlora ansiktet. Alla ska veta hur hemsk motparten är. 
6. Strategiska hot. 
7. Begränsad förintelse. Jag ska lära dig en läxa. 
8. Angrepp mot viktiga/känsliga punkter.  
9. Total förintelse av motparten önskas.  

Kan man komma tillbaka från hemska bråk?
Enligt Glasl är det möjligt att komma tillbaka till en bra relation när konflikten fortfarande befinner sig i steg 1-3. Man kan då hitta en win-win lösning, om parterna tillsammans får stöd i processen av en tredje part. Det kan t ex vara en chef, om det är på jobbet, eller en parterapeut om det är en parrelation. Då ska parterna sätta sig ner och diskutera lösningar och lyssna på varandras upplevelser av konflikten. Även i steg 5-7 är det möjligt att komma tillbaka till en fungerande gemenskap. I fas 8 och 9 är det kanske inte omöjligt, men i alla fall betydligt mycket svårare. 

Det som behövs, enligt Glasl, är regler för hur man ska uppföra sig mot varandra och att man löser konflikter direkt. Det kan vara spelregler som man arbetar fram gemensamt. Dessa spelregler behövs också under konfliktlösningen. 
 
En viktig faktor är att parterna förstår hur de själva bidrar till sina relationer genom sitt sätt att vara. Att hitta vägar att skapa positiva mönster, det vill säga hur man på ett positivt sätt kan bidra till sin partner, sin familj och till gemenskapen. Kanske också vad man själv kan behöva hjälp med för att hålla sig lugn. I vissa fall kan man då be om det stödet från sin partner. Fundera på vad du kan göra för att ni ska ha det bra tillsammans och leva i lugn och harmoni. 
 
Kram
Terapeut Anne-Lie Fant  
Samtalsterapeut, Par- och relationsterapeut, coach  
Skapare av Självskaprogrammet  
  
 https://linktr.ee/kreativterapi  
Länkar i bio 

Eller får er relation plats i ert liv?  
God morgon älskling! Hej älskling! Jag åker och handlar. Jag åker till jobbet. Jag blir sen ikväll för det är en sak….. Jag har ett möte, kan du….. Fixar du….. Kan du hämta…. Jag åker och tränar…. När ska du träna….. kan du ordna…..Osv. Är det så ert liv ser ut eller är det ännu värre, har ni slutat att prata. Har ni bara tillgång till varandras e-kalendrar och skriver SMS om allt som är på gång. Igenkänning? 
 
Fulla liv 
Många gånger har vi för fulla liv. Våra relationer, vi själva och dem vi bryr oss om får inte plats. För många har det blivit enklare och bättre nu under Corona med mindre aktiviteter och mer familjesamvaro. För andra har det blivit värre med barn hemma och jobb som ska skötas, allt under samma tak. 
 
Mötet 
När det inte finns plats och tid för ögonkontakt, en varm kram, närhet, gos eller härligt prat så kommer er relation snart att dö. Den klarar sig ett tag, men inte i längden.  
 
Forskning 
En del forskare menar att vi bara är tillsammans på grund av fortplantningsdriften och andra menar att vi är flockdjur som behöver en flock att tillhöra om det så bara är en partner. 
 
Andra menar också att när vi möts öga mot öga i relationen och berättar vad vi har varit med om i livet, under dagen, leder till att vi blir till som människor. Vi blir synliga och våra liv blir synliga. Berättelsen är det viktiga kittet.  
 
Tips! 
Hur det än är för er, så är mitt bästa tips att stanna upp och andas några djupa andetag och börja reflektera över hur det är för dig. Börja se varandra, ge varandra en kram några gånger varje dag och ge varandra minst fem minuter varje dag där ni får chans att dela er dag. Då har ni ökat chanserna att få relationen att hålla med flera hundra procent. 
 
Lycka till!  
Terapeut Anne-Lie Fant  
Samtalsterapeut, Par- och relationsterapeut, coach  
Skapare av Självskaprogramme
 

 Hur är det egentligen, vi pratar så ofta om att vi stressar och stressar för mycket, men är det egentligen ok att vara långsam? 
 
För långsamt tal? 
Den frågan har väckts då och då i mig. När jag gick en onlinekurs för att lära mig skapa onlinekurser och vi skulle lära oss att filma oss själva, fick jag kommentaren att jag nog borde prata snabbare på filmerna. Hon som höll i kursen bor mitt i Stockholm och hade ett helt annat tempo. Jag själv var på väg tillbaka från utbrändhet och sjöng verkligen långsamhetens lov och var långsam. I min tankevärld är det en del av mitt arbete att dra ner på tempot så att de som möter mig kan vända blicken inåt och hinna känna sina känslor och tänka sina tankar.  
 
Ny på jobbet 
Ett annat ganska nytt exempel är en person som jag känner som skolar om sig till ett nytt arbete, och tycker det är jättejobbigt att vara långsam och nybörjare i en praktikmiljö, där alla andra redan har erfarenhet och kan jobbet. Jag tänker att det såklart känns jobbigt när man har haft ett jobb där man var snabb och kunde allt för att sedan helt plötsligt vara nästan nybörjare och långsam.  
 
Långsamhet 
Vi pratar så mycket om mindfulness, mindful eating och att hitta närvaron i nuet, vara rädda om varandra och oss själva, vända blicken inåt, andas, yoga, meditera och flera andra saker. Allt detta kräver långsamhet tänker jag. 
 
Arbetsplatstempo förr och nu 
Jag som tillhör en äldre generation tänker också på hur det var på arbetsplatser när jag kom ut i arbetslivet på 1980-talet. Jag jobbade på somrarna som sekreterare kan man säga och vi hade en timmes lunchrast och 30 minuters fikarast på förmiddagen. På eftermiddagen tog vi kaffe till skrivbordet. Vi hann prata och se varandra och mötas. Vi arbetade i ett lugnt tempo hela tiden vilket var skönt för mig som nybörjare. Det fanns två sekreterare på stället där jag arbetade varav en hade en snabb personlighet och den andra var väldigt långsam. Hon pratade till och med långsamt och var väldigt eftertänksam. Jag var redan då fascinerad av hur hon kunde få jobba där.  
 
När jag sedan gick vidare till andra arbeten så var det ju stressigt ibland men det normala var att du kunde jobba på och hinna tänka efter. Detta är inte vanligt på dagens arbetsplatser. Vi fikade nästan alltid både för- och eftermiddag, och hade en kortare lunch. Vi hann prata och dela våra liv och bry oss om varandra. Vi hann fira när något gick extra bra.  
 
Allt det där försvann mer och mer under mitt arbetsliv som anställd. Innan jag slutade helt som anställd kunde i alla fall inte jag sitta en hel fikarast utan att känna mig stressad för att jag inte arbetade vid min datorskärm. Kanske berodde det också på min chefsroll.  
 
Neddragningar på 1990-talet - överstressad 
Min reflektion när jag ser tillbaka är att det var i slutet av 1990-talet som en del av mina kamrater fick diagnosen överstressad, för stressad eller liknande.  
 
Under 1990-talet var det många och omfattande neddragningar i personalstyrkan, på många arbetsplatser. Där jag var försvann ca 1/3 del av personalstyrkan under 1993 och 1994, och sedan fortsatte neddragningarna sakta men säkert utan att det märktes så mycket. På min enhet gick vi från 9 till 6 personer och vi fick inga vikarier och ingen vikarieersättning om någon av oss tog på oss arbetsuppgifter från någon som var sjuk.   
 
Kanske hade det varit samma kostnad att ha flera anställda, som det blir när flera anställda blir utbrända och långtidssjukskrivna. Det är egentligen inte min sak att säga, men det är en reflektion jag har gjort så många gånger.  
 
Jag undrar vart alla dessa långsamma, eftertänksamma människor tar vägen? Är det de som numera antingen driver eget, är arbetslösa eller sjukskrivna? I min tankevärld blir samhället mer och mer elitistiskt.  
 
Var som du är 
Tänk om vi alla kunde få vara som vi är! Det är något som jag brinner för! När vi får vara den vi är - snabb, långsam, smart, mindre smart, så infinner sig ett lugn, och vi presterar som bäst. När vi blir jagade och stressade gör vi mer fel och känner oss mindre tillfreds i slutändan. 
 
Så stå på dig och var som du är! 
 
Lycka till!  
Terapeut Anne-Lie Fant  
Samtalsterapeut, Par- och relationsterapeut, coach  
Skapare av Självskaprogrammet  
 
https://Linktr.ee/kreativterapi 

Det finns väl inget så härligt som en fungerande relation, familj eller vad det kan vara. Högt i tak, humor och att alla hjälps åt. Trots det har väl de flesta någon gång varit i en diskussion eller fått en utskällning av en familjemedlem (åtminstone kändes det som en utskällning). När blir debatten, diskussionerna eller ironin en konflikt, och hur kan man hantera det? 

När börjar man bråka?
I en parrelation brukar diskussionerna och bråken komma när nyförälskelsefasen passerat och vi kommer in i nästa fas av relationen. Här ändrar sig kemin i hjärnan och vi börjar ofta ifrågasätta vår partner och reta oss på hens egenheter. Vi har kanske blivit mer bekväma med varandra också, så att vi vågar visa mer och mer vem vi egentligen är. När och hur utvecklas diskussionerna och meningsskiljaktigheterna till ett problem eller en konflikt? 

När ska man ta tag i bråken?
Många par hamnar i den här situationen då och då, en del fastnar i det och kommer aldrig ur det. Den stora frågan är: När ska man ta tag i det? Kanske tänker du: Det är  för tidigt och jag skapar problem av något som egentligen inte är ett problem. Då kan det bli för sent och så blir konflikten för stor för att kunna lösas på ett enkelt sätt. Finns det barn med i bilden så blir det ju svårt för dem också, om det är mycket diskussioner och debatter i en familj. 

Rätt att vara utåtagerande?
En del personer anser också att man har rätt att vara utåtagerande och arg. Man kan till exempel vara arg på sig själv, eller på att något gick fel på jobbet och sedan komma hem och skälla och gå an över det. I en del familjer är det helt ok att göra så för det är inte partnern som man skäller på egentligen. I andra familjer tänker man att det går ut över partnern och att det inte är rätt. I en parrelation är det viktigt att man har samma uppfattning om vad som är ok att göra i just den familjen. 

Finns det något facit på när man ska ta hjälp?  
Friedrich Glasl, en österrikisk konfliktforskare har i forskning kommit fram till en konflikttrappa om 9 steg, som bara bär neråt till värre och värre konflikter.  
 

1. Diskussion och argumentation. 
2. Debatt och polarisering. 
3. Köra över motparten. 
4. Nidbilder, svartmålning. 
5. Förlora ansiktet. Alla ska veta hur hemsk motparten är. 
6. Strategiska hot. 
7. Begränsad förintelse. Jag ska lära dig en läxa. 
8. Angrepp mot viktiga/känsliga punkter.  
9. Total förintelse av motparten önskas.  

Kan man komma tillbaka från hemska bråk?
Enligt Glasl är det möjligt att komma tillbaka till en bra relation när konflikten fortfarande befinner sig i steg 1-3. Man kan då hitta en win-win lösning, om parterna tillsammans får stöd i processen av en tredje part. Det kan t ex vara en chef, om det är på jobbet, eller en parterapeut om det är en parrelation. Då ska parterna sätta sig ner och diskutera lösningar och lyssna på varandras upplevelser av konflikten. Även i steg 5-7 är det möjligt att komma tillbaka till en fungerande gemenskap. I fas 8 och 9 är det kanske inte omöjligt, men i alla fall betydligt mycket svårare. 

Det som behövs, enligt Glasl, är regler för hur man ska uppföra sig mot varandra och att man löser konflikter direkt. Det kan vara spelregler som man arbetar fram gemensamt. Dessa spelregler behövs också under konfliktlösningen. 
 
En viktig faktor är att parterna förstår hur de själva bidrar till sina relationer genom sitt sätt att vara. Att hitta vägar att skapa positiva mönster, det vill säga hur man på ett positivt sätt kan bidra till sin partner, sin familj och till gemenskapen. Kanske också vad man själv kan behöva hjälp med för att hålla sig lugn. I vissa fall kan man då be om det stödet från sin partner. Fundera på vad du kan göra för att ni ska ha det bra tillsammans och leva i lugn och harmoni. 
 
Kram
Terapeut Anne-Lie Fant  
Samtalsterapeut, Par- och relationsterapeut, coach  
Skapare av Självskaprogrammet  
  
 https://linktr.ee/kreativterapi  
Länkar i bio 

Eller får er relation plats i ert liv?  
God morgon älskling! Hej älskling! Jag åker och handlar. Jag åker till jobbet. Jag blir sen ikväll för det är en sak….. Jag har ett möte, kan du….. Fixar du….. Kan du hämta…. Jag åker och tränar…. När ska du träna….. kan du ordna…..Osv. Är det så ert liv ser ut eller är det ännu värre, har ni slutat att prata. Har ni bara tillgång till varandras e-kalendrar och skriver SMS om allt som är på gång. Igenkänning? 
 
Fulla liv 
Många gånger har vi för fulla liv. Våra relationer, vi själva och dem vi bryr oss om får inte plats. För många har det blivit enklare och bättre nu under Corona med mindre aktiviteter och mer familjesamvaro. För andra har det blivit värre med barn hemma och jobb som ska skötas, allt under samma tak. 
 
Mötet 
När det inte finns plats och tid för ögonkontakt, en varm kram, närhet, gos eller härligt prat så kommer er relation snart att dö. Den klarar sig ett tag, men inte i längden.  
 
Forskning 
En del forskare menar att vi bara är tillsammans på grund av fortplantningsdriften och andra menar att vi är flockdjur som behöver en flock att tillhöra om det så bara är en partner. 
 
Andra menar också att när vi möts öga mot öga i relationen och berättar vad vi har varit med om i livet, under dagen, leder till att vi blir till som människor. Vi blir synliga och våra liv blir synliga. Berättelsen är det viktiga kittet.  
 
Tips! 
Hur det än är för er, så är mitt bästa tips att stanna upp och andas några djupa andetag och börja reflektera över hur det är för dig. Börja se varandra, ge varandra en kram några gånger varje dag och ge varandra minst fem minuter varje dag där ni får chans att dela er dag. Då har ni ökat chanserna att få relationen att hålla med flera hundra procent. 
 
Lycka till!  
Terapeut Anne-Lie Fant  
Samtalsterapeut, Par- och relationsterapeut, coach  
Skapare av Självskaprogramme
 

 Hur är det egentligen, vi pratar så ofta om att vi stressar och stressar för mycket, men är det egentligen ok att vara långsam? 
 
För långsamt tal? 
Den frågan har väckts då och då i mig. När jag gick en onlinekurs för att lära mig skapa onlinekurser och vi skulle lära oss att filma oss själva, fick jag kommentaren att jag nog borde prata snabbare på filmerna. Hon som höll i kursen bor mitt i Stockholm och hade ett helt annat tempo. Jag själv var på väg tillbaka från utbrändhet och sjöng verkligen långsamhetens lov och var långsam. I min tankevärld är det en del av mitt arbete att dra ner på tempot så att de som möter mig kan vända blicken inåt och hinna känna sina känslor och tänka sina tankar.  
 
Ny på jobbet 
Ett annat ganska nytt exempel är en person som jag känner som skolar om sig till ett nytt arbete, och tycker det är jättejobbigt att vara långsam och nybörjare i en praktikmiljö, där alla andra redan har erfarenhet och kan jobbet. Jag tänker att det såklart känns jobbigt när man har haft ett jobb där man var snabb och kunde allt för att sedan helt plötsligt vara nästan nybörjare och långsam.  
 
Långsamhet 
Vi pratar så mycket om mindfulness, mindful eating och att hitta närvaron i nuet, vara rädda om varandra och oss själva, vända blicken inåt, andas, yoga, meditera och flera andra saker. Allt detta kräver långsamhet tänker jag. 
 
Arbetsplatstempo förr och nu 
Jag som tillhör en äldre generation tänker också på hur det var på arbetsplatser när jag kom ut i arbetslivet på 1980-talet. Jag jobbade på somrarna som sekreterare kan man säga och vi hade en timmes lunchrast och 30 minuters fikarast på förmiddagen. På eftermiddagen tog vi kaffe till skrivbordet. Vi hann prata och se varandra och mötas. Vi arbetade i ett lugnt tempo hela tiden vilket var skönt för mig som nybörjare. Det fanns två sekreterare på stället där jag arbetade varav en hade en snabb personlighet och den andra var väldigt långsam. Hon pratade till och med långsamt och var väldigt eftertänksam. Jag var redan då fascinerad av hur hon kunde få jobba där.  
 
När jag sedan gick vidare till andra arbeten så var det ju stressigt ibland men det normala var att du kunde jobba på och hinna tänka efter. Detta är inte vanligt på dagens arbetsplatser. Vi fikade nästan alltid både för- och eftermiddag, och hade en kortare lunch. Vi hann prata och dela våra liv och bry oss om varandra. Vi hann fira när något gick extra bra.  
 
Allt det där försvann mer och mer under mitt arbetsliv som anställd. Innan jag slutade helt som anställd kunde i alla fall inte jag sitta en hel fikarast utan att känna mig stressad för att jag inte arbetade vid min datorskärm. Kanske berodde det också på min chefsroll.  
 
Neddragningar på 1990-talet - överstressad 
Min reflektion när jag ser tillbaka är att det var i slutet av 1990-talet som en del av mina kamrater fick diagnosen överstressad, för stressad eller liknande.  
 
Under 1990-talet var det många och omfattande neddragningar i personalstyrkan, på många arbetsplatser. Där jag var försvann ca 1/3 del av personalstyrkan under 1993 och 1994, och sedan fortsatte neddragningarna sakta men säkert utan att det märktes så mycket. På min enhet gick vi från 9 till 6 personer och vi fick inga vikarier och ingen vikarieersättning om någon av oss tog på oss arbetsuppgifter från någon som var sjuk.   
 
Kanske hade det varit samma kostnad att ha flera anställda, som det blir när flera anställda blir utbrända och långtidssjukskrivna. Det är egentligen inte min sak att säga, men det är en reflektion jag har gjort så många gånger.  
 
Jag undrar vart alla dessa långsamma, eftertänksamma människor tar vägen? Är det de som numera antingen driver eget, är arbetslösa eller sjukskrivna? I min tankevärld blir samhället mer och mer elitistiskt.  
 
Var som du är 
Tänk om vi alla kunde få vara som vi är! Det är något som jag brinner för! När vi får vara den vi är - snabb, långsam, smart, mindre smart, så infinner sig ett lugn, och vi presterar som bäst. När vi blir jagade och stressade gör vi mer fel och känner oss mindre tillfreds i slutändan. 
 
Så stå på dig och var som du är! 
 
Lycka till!  
Terapeut Anne-Lie Fant  
Samtalsterapeut, Par- och relationsterapeut, coach  
Skapare av Självskaprogrammet  
 
https://Linktr.ee/kreativterapi 

Det finns väl inget så härligt som en fungerande relation, familj eller vad det kan vara. Högt i tak, humor och att alla hjälps åt. Trots det har väl de flesta någon gång varit i en diskussion eller fått en utskällning av en familjemedlem (åtminstone kändes det som en utskällning). När blir debatten, diskussionerna eller ironin en konflikt, och hur kan man hantera det? 

När börjar man bråka?
I en parrelation brukar diskussionerna och bråken komma när nyförälskelsefasen passerat och vi kommer in i nästa fas av relationen. Här ändrar sig kemin i hjärnan och vi börjar ofta ifrågasätta vår partner och reta oss på hens egenheter. Vi har kanske blivit mer bekväma med varandra också, så att vi vågar visa mer och mer vem vi egentligen är. När och hur utvecklas diskussionerna och meningsskiljaktigheterna till ett problem eller en konflikt? 

När ska man ta tag i bråken?
Många par hamnar i den här situationen då och då, en del fastnar i det och kommer aldrig ur det. Den stora frågan är: När ska man ta tag i det? Kanske tänker du: Det är  för tidigt och jag skapar problem av något som egentligen inte är ett problem. Då kan det bli för sent och så blir konflikten för stor för att kunna lösas på ett enkelt sätt. Finns det barn med i bilden så blir det ju svårt för dem också, om det är mycket diskussioner och debatter i en familj. 

Rätt att vara utåtagerande?
En del personer anser också att man har rätt att vara utåtagerande och arg. Man kan till exempel vara arg på sig själv, eller på att något gick fel på jobbet och sedan komma hem och skälla och gå an över det. I en del familjer är det helt ok att göra så för det är inte partnern som man skäller på egentligen. I andra familjer tänker man att det går ut över partnern och att det inte är rätt. I en parrelation är det viktigt att man har samma uppfattning om vad som är ok att göra i just den familjen. 

Finns det något facit på när man ska ta hjälp?  
Friedrich Glasl, en österrikisk konfliktforskare har i forskning kommit fram till en konflikttrappa om 9 steg, som bara bär neråt till värre och värre konflikter.  
 

1. Diskussion och argumentation. 
2. Debatt och polarisering. 
3. Köra över motparten. 
4. Nidbilder, svartmålning. 
5. Förlora ansiktet. Alla ska veta hur hemsk motparten är. 
6. Strategiska hot. 
7. Begränsad förintelse. Jag ska lära dig en läxa. 
8. Angrepp mot viktiga/känsliga punkter.  
9. Total förintelse av motparten önskas.  

Kan man komma tillbaka från hemska bråk?
Enligt Glasl är det möjligt att komma tillbaka till en bra relation när konflikten fortfarande befinner sig i steg 1-3. Man kan då hitta en win-win lösning, om parterna tillsammans får stöd i processen av en tredje part. Det kan t ex vara en chef, om det är på jobbet, eller en parterapeut om det är en parrelation. Då ska parterna sätta sig ner och diskutera lösningar och lyssna på varandras upplevelser av konflikten. Även i steg 5-7 är det möjligt att komma tillbaka till en fungerande gemenskap. I fas 8 och 9 är det kanske inte omöjligt, men i alla fall betydligt mycket svårare. 

Det som behövs, enligt Glasl, är regler för hur man ska uppföra sig mot varandra och att man löser konflikter direkt. Det kan vara spelregler som man arbetar fram gemensamt. Dessa spelregler behövs också under konfliktlösningen. 
 
En viktig faktor är att parterna förstår hur de själva bidrar till sina relationer genom sitt sätt att vara. Att hitta vägar att skapa positiva mönster, det vill säga hur man på ett positivt sätt kan bidra till sin partner, sin familj och till gemenskapen. Kanske också vad man själv kan behöva hjälp med för att hålla sig lugn. I vissa fall kan man då be om det stödet från sin partner. Fundera på vad du kan göra för att ni ska ha det bra tillsammans och leva i lugn och harmoni. 
 
Kram
Terapeut Anne-Lie Fant  
Samtalsterapeut, Par- och relationsterapeut, coach  
Skapare av Självskaprogrammet  
  
 https://linktr.ee/kreativterapi  
Länkar i bio 

Eller får er relation plats i ert liv?  
God morgon älskling! Hej älskling! Jag åker och handlar. Jag åker till jobbet. Jag blir sen ikväll för det är en sak….. Jag har ett möte, kan du….. Fixar du….. Kan du hämta…. Jag åker och tränar…. När ska du träna….. kan du ordna…..Osv. Är det så ert liv ser ut eller är det ännu värre, har ni slutat att prata. Har ni bara tillgång till varandras e-kalendrar och skriver SMS om allt som är på gång. Igenkänning? 
 
Fulla liv 
Många gånger har vi för fulla liv. Våra relationer, vi själva och dem vi bryr oss om får inte plats. För många har det blivit enklare och bättre nu under Corona med mindre aktiviteter och mer familjesamvaro. För andra har det blivit värre med barn hemma och jobb som ska skötas, allt under samma tak. 
 
Mötet 
När det inte finns plats och tid för ögonkontakt, en varm kram, närhet, gos eller härligt prat så kommer er relation snart att dö. Den klarar sig ett tag, men inte i längden.  
 
Forskning 
En del forskare menar att vi bara är tillsammans på grund av fortplantningsdriften och andra menar att vi är flockdjur som behöver en flock att tillhöra om det så bara är en partner. 
 
Andra menar också att när vi möts öga mot öga i relationen och berättar vad vi har varit med om i livet, under dagen, leder till att vi blir till som människor. Vi blir synliga och våra liv blir synliga. Berättelsen är det viktiga kittet.  
 
Tips! 
Hur det än är för er, så är mitt bästa tips att stanna upp och andas några djupa andetag och börja reflektera över hur det är för dig. Börja se varandra, ge varandra en kram några gånger varje dag och ge varandra minst fem minuter varje dag där ni får chans att dela er dag. Då har ni ökat chanserna att få relationen att hålla med flera hundra procent. 
 
Lycka till!  
Terapeut Anne-Lie Fant  
Samtalsterapeut, Par- och relationsterapeut, coach  
Skapare av Självskaprogramme
 

 Hur är det egentligen, vi pratar så ofta om att vi stressar och stressar för mycket, men är det egentligen ok att vara långsam? 
 
För långsamt tal? 
Den frågan har väckts då och då i mig. När jag gick en onlinekurs för att lära mig skapa onlinekurser och vi skulle lära oss att filma oss själva, fick jag kommentaren att jag nog borde prata snabbare på filmerna. Hon som höll i kursen bor mitt i Stockholm och hade ett helt annat tempo. Jag själv var på väg tillbaka från utbrändhet och sjöng verkligen långsamhetens lov och var långsam. I min tankevärld är det en del av mitt arbete att dra ner på tempot så att de som möter mig kan vända blicken inåt och hinna känna sina känslor och tänka sina tankar.  
 
Ny på jobbet 
Ett annat ganska nytt exempel är en person som jag känner som skolar om sig till ett nytt arbete, och tycker det är jättejobbigt att vara långsam och nybörjare i en praktikmiljö, där alla andra redan har erfarenhet och kan jobbet. Jag tänker att det såklart känns jobbigt när man har haft ett jobb där man var snabb och kunde allt för att sedan helt plötsligt vara nästan nybörjare och långsam.  
 
Långsamhet 
Vi pratar så mycket om mindfulness, mindful eating och att hitta närvaron i nuet, vara rädda om varandra och oss själva, vända blicken inåt, andas, yoga, meditera och flera andra saker. Allt detta kräver långsamhet tänker jag. 
 
Arbetsplatstempo förr och nu 
Jag som tillhör en äldre generation tänker också på hur det var på arbetsplatser när jag kom ut i arbetslivet på 1980-talet. Jag jobbade på somrarna som sekreterare kan man säga och vi hade en timmes lunchrast och 30 minuters fikarast på förmiddagen. På eftermiddagen tog vi kaffe till skrivbordet. Vi hann prata och se varandra och mötas. Vi arbetade i ett lugnt tempo hela tiden vilket var skönt för mig som nybörjare. Det fanns två sekreterare på stället där jag arbetade varav en hade en snabb personlighet och den andra var väldigt långsam. Hon pratade till och med långsamt och var väldigt eftertänksam. Jag var redan då fascinerad av hur hon kunde få jobba där.  
 
När jag sedan gick vidare till andra arbeten så var det ju stressigt ibland men det normala var att du kunde jobba på och hinna tänka efter. Detta är inte vanligt på dagens arbetsplatser. Vi fikade nästan alltid både för- och eftermiddag, och hade en kortare lunch. Vi hann prata och dela våra liv och bry oss om varandra. Vi hann fira när något gick extra bra.  
 
Allt det där försvann mer och mer under mitt arbetsliv som anställd. Innan jag slutade helt som anställd kunde i alla fall inte jag sitta en hel fikarast utan att känna mig stressad för att jag inte arbetade vid min datorskärm. Kanske berodde det också på min chefsroll.  
 
Neddragningar på 1990-talet - överstressad 
Min reflektion när jag ser tillbaka är att det var i slutet av 1990-talet som en del av mina kamrater fick diagnosen överstressad, för stressad eller liknande.  
 
Under 1990-talet var det många och omfattande neddragningar i personalstyrkan, på många arbetsplatser. Där jag var försvann ca 1/3 del av personalstyrkan under 1993 och 1994, och sedan fortsatte neddragningarna sakta men säkert utan att det märktes så mycket. På min enhet gick vi från 9 till 6 personer och vi fick inga vikarier och ingen vikarieersättning om någon av oss tog på oss arbetsuppgifter från någon som var sjuk.   
 
Kanske hade det varit samma kostnad att ha flera anställda, som det blir när flera anställda blir utbrända och långtidssjukskrivna. Det är egentligen inte min sak att säga, men det är en reflektion jag har gjort så många gånger.  
 
Jag undrar vart alla dessa långsamma, eftertänksamma människor tar vägen? Är det de som numera antingen driver eget, är arbetslösa eller sjukskrivna? I min tankevärld blir samhället mer och mer elitistiskt.  
 
Var som du är 
Tänk om vi alla kunde få vara som vi är! Det är något som jag brinner för! När vi får vara den vi är - snabb, långsam, smart, mindre smart, så infinner sig ett lugn, och vi presterar som bäst. När vi blir jagade och stressade gör vi mer fel och känner oss mindre tillfreds i slutändan. 
 
Så stå på dig och var som du är! 
 
Lycka till!  
Terapeut Anne-Lie Fant  
Samtalsterapeut, Par- och relationsterapeut, coach  
Skapare av Självskaprogrammet  
 
https://Linktr.ee/kreativterapi 

Det finns väl inget så härligt som en fungerande relation, familj eller vad det kan vara. Högt i tak, humor och att alla hjälps åt. Trots det har väl de flesta någon gång varit i en diskussion eller fått en utskällning av en familjemedlem (åtminstone kändes det som en utskällning). När blir debatten, diskussionerna eller ironin en konflikt, och hur kan man hantera det? 

När börjar man bråka?
I en parrelation brukar diskussionerna och bråken komma när nyförälskelsefasen passerat och vi kommer in i nästa fas av relationen. Här ändrar sig kemin i hjärnan och vi börjar ofta ifrågasätta vår partner och reta oss på hens egenheter. Vi har kanske blivit mer bekväma med varandra också, så att vi vågar visa mer och mer vem vi egentligen är. När och hur utvecklas diskussionerna och meningsskiljaktigheterna till ett problem eller en konflikt? 

När ska man ta tag i bråken?
Många par hamnar i den här situationen då och då, en del fastnar i det och kommer aldrig ur det. Den stora frågan är: När ska man ta tag i det? Kanske tänker du: Det är  för tidigt och jag skapar problem av något som egentligen inte är ett problem. Då kan det bli för sent och så blir konflikten för stor för att kunna lösas på ett enkelt sätt. Finns det barn med i bilden så blir det ju svårt för dem också, om det är mycket diskussioner och debatter i en familj. 

Rätt att vara utåtagerande?
En del personer anser också att man har rätt att vara utåtagerande och arg. Man kan till exempel vara arg på sig själv, eller på att något gick fel på jobbet och sedan komma hem och skälla och gå an över det. I en del familjer är det helt ok att göra så för det är inte partnern som man skäller på egentligen. I andra familjer tänker man att det går ut över partnern och att det inte är rätt. I en parrelation är det viktigt att man har samma uppfattning om vad som är ok att göra i just den familjen. 

Finns det något facit på när man ska ta hjälp?  
Friedrich Glasl, en österrikisk konfliktforskare har i forskning kommit fram till en konflikttrappa om 9 steg, som bara bär neråt till värre och värre konflikter.  
 

1. Diskussion och argumentation. 
2. Debatt och polarisering. 
3. Köra över motparten. 
4. Nidbilder, svartmålning. 
5. Förlora ansiktet. Alla ska veta hur hemsk motparten är. 
6. Strategiska hot. 
7. Begränsad förintelse. Jag ska lära dig en läxa. 
8. Angrepp mot viktiga/känsliga punkter.  
9. Total förintelse av motparten önskas.  

Kan man komma tillbaka från hemska bråk?
Enligt Glasl är det möjligt att komma tillbaka till en bra relation när konflikten fortfarande befinner sig i steg 1-3. Man kan då hitta en win-win lösning, om parterna tillsammans får stöd i processen av en tredje part. Det kan t ex vara en chef, om det är på jobbet, eller en parterapeut om det är en parrelation. Då ska parterna sätta sig ner och diskutera lösningar och lyssna på varandras upplevelser av konflikten. Även i steg 5-7 är det möjligt att komma tillbaka till en fungerande gemenskap. I fas 8 och 9 är det kanske inte omöjligt, men i alla fall betydligt mycket svårare. 

Det som behövs, enligt Glasl, är regler för hur man ska uppföra sig mot varandra och att man löser konflikter direkt. Det kan vara spelregler som man arbetar fram gemensamt. Dessa spelregler behövs också under konfliktlösningen. 
 
En viktig faktor är att parterna förstår hur de själva bidrar till sina relationer genom sitt sätt att vara. Att hitta vägar att skapa positiva mönster, det vill säga hur man på ett positivt sätt kan bidra till sin partner, sin familj och till gemenskapen. Kanske också vad man själv kan behöva hjälp med för att hålla sig lugn. I vissa fall kan man då be om det stödet från sin partner. Fundera på vad du kan göra för att ni ska ha det bra tillsammans och leva i lugn och harmoni. 
 
Kram
Terapeut Anne-Lie Fant  
Samtalsterapeut, Par- och relationsterapeut, coach  
Skapare av Självskaprogrammet  
  
 https://linktr.ee/kreativterapi  
Länkar i bio 

Eller får er relation plats i ert liv?  
God morgon älskling! Hej älskling! Jag åker och handlar. Jag åker till jobbet. Jag blir sen ikväll för det är en sak….. Jag har ett möte, kan du….. Fixar du….. Kan du hämta…. Jag åker och tränar…. När ska du träna….. kan du ordna…..Osv. Är det så ert liv ser ut eller är det ännu värre, har ni slutat att prata. Har ni bara tillgång till varandras e-kalendrar och skriver SMS om allt som är på gång. Igenkänning? 
 
Fulla liv 
Många gånger har vi för fulla liv. Våra relationer, vi själva och dem vi bryr oss om får inte plats. För många har det blivit enklare och bättre nu under Corona med mindre aktiviteter och mer familjesamvaro. För andra har det blivit värre med barn hemma och jobb som ska skötas, allt under samma tak. 
 
Mötet 
När det inte finns plats och tid för ögonkontakt, en varm kram, närhet, gos eller härligt prat så kommer er relation snart att dö. Den klarar sig ett tag, men inte i längden.  
 
Forskning 
En del forskare menar att vi bara är tillsammans på grund av fortplantningsdriften och andra menar att vi är flockdjur som behöver en flock att tillhöra om det så bara är en partner. 
 
Andra menar också att när vi möts öga mot öga i relationen och berättar vad vi har varit med om i livet, under dagen, leder till att vi blir till som människor. Vi blir synliga och våra liv blir synliga. Berättelsen är det viktiga kittet.  
 
Tips! 
Hur det än är för er, så är mitt bästa tips att stanna upp och andas några djupa andetag och börja reflektera över hur det är för dig. Börja se varandra, ge varandra en kram några gånger varje dag och ge varandra minst fem minuter varje dag där ni får chans att dela er dag. Då har ni ökat chanserna att få relationen att hålla med flera hundra procent. 
 
Lycka till!  
Terapeut Anne-Lie Fant  
Samtalsterapeut, Par- och relationsterapeut, coach  
Skapare av Självskaprogramme
 

 Hur är det egentligen, vi pratar så ofta om att vi stressar och stressar för mycket, men är det egentligen ok att vara långsam? 
 
För långsamt tal? 
Den frågan har väckts då och då i mig. När jag gick en onlinekurs för att lära mig skapa onlinekurser och vi skulle lära oss att filma oss själva, fick jag kommentaren att jag nog borde prata snabbare på filmerna. Hon som höll i kursen bor mitt i Stockholm och hade ett helt annat tempo. Jag själv var på väg tillbaka från utbrändhet och sjöng verkligen långsamhetens lov och var långsam. I min tankevärld är det en del av mitt arbete att dra ner på tempot så att de som möter mig kan vända blicken inåt och hinna känna sina känslor och tänka sina tankar.  
 
Ny på jobbet 
Ett annat ganska nytt exempel är en person som jag känner som skolar om sig till ett nytt arbete, och tycker det är jättejobbigt att vara långsam och nybörjare i en praktikmiljö, där alla andra redan har erfarenhet och kan jobbet. Jag tänker att det såklart känns jobbigt när man har haft ett jobb där man var snabb och kunde allt för att sedan helt plötsligt vara nästan nybörjare och långsam.  
 
Långsamhet 
Vi pratar så mycket om mindfulness, mindful eating och att hitta närvaron i nuet, vara rädda om varandra och oss själva, vända blicken inåt, andas, yoga, meditera och flera andra saker. Allt detta kräver långsamhet tänker jag. 
 
Arbetsplatstempo förr och nu 
Jag som tillhör en äldre generation tänker också på hur det var på arbetsplatser när jag kom ut i arbetslivet på 1980-talet. Jag jobbade på somrarna som sekreterare kan man säga och vi hade en timmes lunchrast och 30 minuters fikarast på förmiddagen. På eftermiddagen tog vi kaffe till skrivbordet. Vi hann prata och se varandra och mötas. Vi arbetade i ett lugnt tempo hela tiden vilket var skönt för mig som nybörjare. Det fanns två sekreterare på stället där jag arbetade varav en hade en snabb personlighet och den andra var väldigt långsam. Hon pratade till och med långsamt och var väldigt eftertänksam. Jag var redan då fascinerad av hur hon kunde få jobba där.  
 
När jag sedan gick vidare till andra arbeten så var det ju stressigt ibland men det normala var att du kunde jobba på och hinna tänka efter. Detta är inte vanligt på dagens arbetsplatser. Vi fikade nästan alltid både för- och eftermiddag, och hade en kortare lunch. Vi hann prata och dela våra liv och bry oss om varandra. Vi hann fira när något gick extra bra.  
 
Allt det där försvann mer och mer under mitt arbetsliv som anställd. Innan jag slutade helt som anställd kunde i alla fall inte jag sitta en hel fikarast utan att känna mig stressad för att jag inte arbetade vid min datorskärm. Kanske berodde det också på min chefsroll.  
 
Neddragningar på 1990-talet - överstressad 
Min reflektion när jag ser tillbaka är att det var i slutet av 1990-talet som en del av mina kamrater fick diagnosen överstressad, för stressad eller liknande.  
 
Under 1990-talet var det många och omfattande neddragningar i personalstyrkan, på många arbetsplatser. Där jag var försvann ca 1/3 del av personalstyrkan under 1993 och 1994, och sedan fortsatte neddragningarna sakta men säkert utan att det märktes så mycket. På min enhet gick vi från 9 till 6 personer och vi fick inga vikarier och ingen vikarieersättning om någon av oss tog på oss arbetsuppgifter från någon som var sjuk.   
 
Kanske hade det varit samma kostnad att ha flera anställda, som det blir när flera anställda blir utbrända och långtidssjukskrivna. Det är egentligen inte min sak att säga, men det är en reflektion jag har gjort så många gånger.  
 
Jag undrar vart alla dessa långsamma, eftertänksamma människor tar vägen? Är det de som numera antingen driver eget, är arbetslösa eller sjukskrivna? I min tankevärld blir samhället mer och mer elitistiskt.  
 
Var som du är 
Tänk om vi alla kunde få vara som vi är! Det är något som jag brinner för! När vi får vara den vi är - snabb, långsam, smart, mindre smart, så infinner sig ett lugn, och vi presterar som bäst. När vi blir jagade och stressade gör vi mer fel och känner oss mindre tillfreds i slutändan. 
 
Så stå på dig och var som du är! 
 
Lycka till!  
Terapeut Anne-Lie Fant  
Samtalsterapeut, Par- och relationsterapeut, coach  
Skapare av Självskaprogrammet  
 
https://Linktr.ee/kreativterapi 

Det finns väl inget så härligt som en fungerande relation, familj eller vad det kan vara. Högt i tak, humor och att alla hjälps åt. Trots det har väl de flesta någon gång varit i en diskussion eller fått en utskällning av en familjemedlem (åtminstone kändes det som en utskällning). När blir debatten, diskussionerna eller ironin en konflikt, och hur kan man hantera det? 

När börjar man bråka?
I en parrelation brukar diskussionerna och bråken komma när nyförälskelsefasen passerat och vi kommer in i nästa fas av relationen. Här ändrar sig kemin i hjärnan och vi börjar ofta ifrågasätta vår partner och reta oss på hens egenheter. Vi har kanske blivit mer bekväma med varandra också, så att vi vågar visa mer och mer vem vi egentligen är. När och hur utvecklas diskussionerna och meningsskiljaktigheterna till ett problem eller en konflikt? 

När ska man ta tag i bråken?
Många par hamnar i den här situationen då och då, en del fastnar i det och kommer aldrig ur det. Den stora frågan är: När ska man ta tag i det? Kanske tänker du: Det är  för tidigt och jag skapar problem av något som egentligen inte är ett problem. Då kan det bli för sent och så blir konflikten för stor för att kunna lösas på ett enkelt sätt. Finns det barn med i bilden så blir det ju svårt för dem också, om det är mycket diskussioner och debatter i en familj. 

Rätt att vara utåtagerande?
En del personer anser också att man har rätt att vara utåtagerande och arg. Man kan till exempel vara arg på sig själv, eller på att något gick fel på jobbet och sedan komma hem och skälla och gå an över det. I en del familjer är det helt ok att göra så för det är inte partnern som man skäller på egentligen. I andra familjer tänker man att det går ut över partnern och att det inte är rätt. I en parrelation är det viktigt att man har samma uppfattning om vad som är ok att göra i just den familjen. 

Finns det något facit på när man ska ta hjälp?  
Friedrich Glasl, en österrikisk konfliktforskare har i forskning kommit fram till en konflikttrappa om 9 steg, som bara bär neråt till värre och värre konflikter.  
 

1. Diskussion och argumentation. 
2. Debatt och polarisering. 
3. Köra över motparten. 
4. Nidbilder, svartmålning. 
5. Förlora ansiktet. Alla ska veta hur hemsk motparten är. 
6. Strategiska hot. 
7. Begränsad förintelse. Jag ska lära dig en läxa. 
8. Angrepp mot viktiga/känsliga punkter.  
9. Total förintelse av motparten önskas.  

Kan man komma tillbaka från hemska bråk?
Enligt Glasl är det möjligt att komma tillbaka till en bra relation när konflikten fortfarande befinner sig i steg 1-3. Man kan då hitta en win-win lösning, om parterna tillsammans får stöd i processen av en tredje part. Det kan t ex vara en chef, om det är på jobbet, eller en parterapeut om det är en parrelation. Då ska parterna sätta sig ner och diskutera lösningar och lyssna på varandras upplevelser av konflikten. Även i steg 5-7 är det möjligt att komma tillbaka till en fungerande gemenskap. I fas 8 och 9 är det kanske inte omöjligt, men i alla fall betydligt mycket svårare. 

Det som behövs, enligt Glasl, är regler för hur man ska uppföra sig mot varandra och att man löser konflikter direkt. Det kan vara spelregler som man arbetar fram gemensamt. Dessa spelregler behövs också under konfliktlösningen. 
 
En viktig faktor är att parterna förstår hur de själva bidrar till sina relationer genom sitt sätt att vara. Att hitta vägar att skapa positiva mönster, det vill säga hur man på ett positivt sätt kan bidra till sin partner, sin familj och till gemenskapen. Kanske också vad man själv kan behöva hjälp med för att hålla sig lugn. I vissa fall kan man då be om det stödet från sin partner. Fundera på vad du kan göra för att ni ska ha det bra tillsammans och leva i lugn och harmoni. 
 
Kram
Terapeut Anne-Lie Fant  
Samtalsterapeut, Par- och relationsterapeut, coach  
Skapare av Självskaprogrammet  
  
 https://linktr.ee/kreativterapi  
Länkar i bio