Får man vara långsam? 

 Hur är det egentligen, vi pratar så ofta om att vi stressar och stressar för mycket, men är det egentligen ok att vara långsam? 
 
För långsamt tal? 
Den frågan har väckts då och då i mig. När jag gick en onlinekurs för att lära mig skapa onlinekurser och vi skulle lära oss att filma oss själva, fick jag kommentaren att jag nog borde prata snabbare på filmerna. Hon som höll i kursen bor mitt i Stockholm och hade ett helt annat tempo. Jag själv var på väg tillbaka från utbrändhet och sjöng verkligen långsamhetens lov och var långsam. I min tankevärld är det en del av mitt arbete att dra ner på tempot så att de som möter mig kan vända blicken inåt och hinna känna sina känslor och tänka sina tankar.  
 
Ny på jobbet 
Ett annat ganska nytt exempel är en person som jag känner som skolar om sig till ett nytt arbete, och tycker det är jättejobbigt att vara långsam och nybörjare i en praktikmiljö, där alla andra redan har erfarenhet och kan jobbet. Jag tänker att det såklart känns jobbigt när man har haft ett jobb där man var snabb och kunde allt för att sedan helt plötsligt vara nästan nybörjare och långsam.  
 
Långsamhet 
Vi pratar så mycket om mindfulness, mindful eating och att hitta närvaron i nuet, vara rädda om varandra och oss själva, vända blicken inåt, andas, yoga, meditera och flera andra saker. Allt detta kräver långsamhet tänker jag. 
 
Arbetsplatstempo förr och nu 
Jag som tillhör en äldre generation tänker också på hur det var på arbetsplatser när jag kom ut i arbetslivet på 1980-talet. Jag jobbade på somrarna som sekreterare kan man säga och vi hade en timmes lunchrast och 30 minuters fikarast på förmiddagen. På eftermiddagen tog vi kaffe till skrivbordet. Vi hann prata och se varandra och mötas. Vi arbetade i ett lugnt tempo hela tiden vilket var skönt för mig som nybörjare. Det fanns två sekreterare på stället där jag arbetade varav en hade en snabb personlighet och den andra var väldigt långsam. Hon pratade till och med långsamt och var väldigt eftertänksam. Jag var redan då fascinerad av hur hon kunde få jobba där.  
 
När jag sedan gick vidare till andra arbeten så var det ju stressigt ibland men det normala var att du kunde jobba på och hinna tänka efter. Detta är inte vanligt på dagens arbetsplatser. Vi fikade nästan alltid både för- och eftermiddag, och hade en kortare lunch. Vi hann prata och dela våra liv och bry oss om varandra. Vi hann fira när något gick extra bra.  
 
Allt det där försvann mer och mer under mitt arbetsliv som anställd. Innan jag slutade helt som anställd kunde i alla fall inte jag sitta en hel fikarast utan att känna mig stressad för att jag inte arbetade vid min datorskärm. Kanske berodde det också på min chefsroll.  
 
Neddragningar på 1990-talet - överstressad 
Min reflektion när jag ser tillbaka är att det var i slutet av 1990-talet som en del av mina kamrater fick diagnosen överstressad, för stressad eller liknande.  
 
Under 1990-talet var det många och omfattande neddragningar i personalstyrkan, på många arbetsplatser. Där jag var försvann ca 1/3 del av personalstyrkan under 1993 och 1994, och sedan fortsatte neddragningarna sakta men säkert utan att det märktes så mycket. På min enhet gick vi från 9 till 6 personer och vi fick inga vikarier och ingen vikarieersättning om någon av oss tog på oss arbetsuppgifter från någon som var sjuk.   
 
Kanske hade det varit samma kostnad att ha flera anställda, som det blir när flera anställda blir utbrända och långtidssjukskrivna. Det är egentligen inte min sak att säga, men det är en reflektion jag har gjort så många gånger.  
 
Jag undrar vart alla dessa långsamma, eftertänksamma människor tar vägen? Är det de som numera antingen driver eget, är arbetslösa eller sjukskrivna? I min tankevärld blir samhället mer och mer elitistiskt.  
 
Var som du är 
Tänk om vi alla kunde få vara som vi är! Det är något som jag brinner för! När vi får vara den vi är - snabb, långsam, smart, mindre smart, så infinner sig ett lugn, och vi presterar som bäst. När vi blir jagade och stressade gör vi mer fel och känner oss mindre tillfreds i slutändan. 
 
Så stå på dig och var som du är! 
 
Lycka till!  
Terapeut Anne-Lie Fant  
Samtalsterapeut, Par- och relationsterapeut, coach  
Skapare av Självskaprogrammet  
 
https://Linktr.ee/kreativterapi